Jag sitter och lyssnar på sändningen från Nobelfesten och jag känner mig lite sorgsen över att ha lämnat forskarvärlden. Missförstå mig inte - jag känner att jag har gjort helt rätt som valt att bli fotograf istället för att fortsätta min akademiska karriär, jag känner att jag hamnat helt rätt nu. Ändå känner jag nu, för första gången, att en bit av mitt hjärta finns kvar. En av mina drömmar när jag var liten var att bli forskare (och jag hade som mål att ta nobelpriset - haha) och jag kom ju så långt som att bli filosofie doktor inom molekylär bioteknik 2007. Men jag kände att något saknades, jag fick inte använda min kreativitet fullt ut. Som forskare lägger man ner otroligt mycket tid och kraft på sitt arbete och jag tyckte inte att det var värt det när jag inte kände mig "hel" när jag jobbade.

Så nu sitter jag här med världens bästa jobb och får njuta av forskningens allra godaste bitar genom att titta på TV:n på Nobeldagen varje år :) Kan väl inte bli bättre och jag ska sluta känna mig sorgsen!

Jag beundrar er, alla mina vänner från universitetet som går igenom år av grubblerier, motgångar och misslyckade försök innan ni får resultat. Ni skänker världen kunskap och förståelse för livet!